Luz es la luna, solitaria y blanca.

Skrivet den 2013-12-02 klockan 16:19:00
 
 
En dag i november åkte vi tåget till Köpenhamn, jag, Zandra, Amanda och Lisa, för att se den fantastiska utställningen om Frida Kahlo på Arken. Vi tänkte att när det är så grått och trist som det är just i November måste man liva upp vardagen lite.  Det blev ganska dyrt, så det var tur att netto fanns där vi handlade vatten och muslikakor för våra sista kronor. Och det tog ganska lång tid eftersom ingen av oss visste vart vi skulle gå. Men Köpenhamn verkar vara en otroligt mysig stad, jag trodde att jag hade varit där en gång innan med familjen för några år sedan och ätit på restaurang , men det var tydligen i Helsingör. Jag hade feberfrossa just då, så det förklarar väl saken... 
 
Tågstationen gav mig flashbacks till den gång då jag som nio åring kom ifrån pappa på kastrup när vi alla blivit avslängda från tåget som var överbelastat med folk, och tog tåget vidare till Köpenhamn själv. Där såg jag vårt tåg mot italien åka iväg, utan oss. Så det blev aldrig någon italienresa, pappa blev väl rädd att det skulle kunna hända igen någonstans där det var mycket farligare. 
 
 
Där fanns kortfilmer ur hennes liv, målningar både gjorda av henne och Diego, fotografier, skulpturer, teckningar, hennes mexicanska kläder och mycket att läsa om hennes liv. Som ni säkert vet finns det  också en filmatisering om hennes liv, Frida. Någon sa mig att historien om henne är förvrängd, men jag hann aldrig fråga vad som menades. Den är mycket vacker iallafall, se den!                                                         
 
 
 Frida Kahlo skapade verkligen stark konst. Kanske hade hon inte kunnat det om hon inte lidit så mycket, det är ju vad många av hennes konstverk handlar om.
Hon är min favorit. 
 
 
 
Målningen här ovan är min absoluta favorit. (Fast hennes självporträtt är också oerhört starka, så det är svårt att säga. ) Den är så vacker och har verkligen en betydelse. Namnet på den är "El abrazo de amor del universo" som betyder ungefär "Universums Kärleksomfamning". 
 Jag kan inte förstå hur hon kan komma på allt, alla små och betydelsefulla detaljer. Men som hon sa:
 
"They thought I was a surrealist, but I wasn't.
I never painted dreams. I painted my own reality."
 
 
 
 
 
På tågen läste vi danska hipstertidningar som hade utklippbara franska mustacher på framsidan. Det var rättså gulligt. 
 
 
Till er som ännu inte varit där, åk dit omedelbums!  Det är gratis för dem under 17 år. Utställningen finns kvar till 12 Januari! 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail-adress : (publiceras inte)

URL/Bloggadress:

Kommentar: