25 000 personer och jag

Skrivet den 2014-06-28 klockan 15:41:00
 Jag försvann iväg på äventyr i Stockholm ett par dagar, för att förberedas inför veckan i Almedalen. Pirrigt och jätteroligt. 
 Jag fick ha mamma för mig själv och vi passade på att stanna i Stockholm hos en vän och mysa med henne. 
De visade mig söder och jag kände mig rätt peppad på att hänga där i framtiden. När vi åkte hem igen var jag helt överfull av polititiska disskussioner, möten med härliga människor och undringar om framtiden. Så mycket jag pratat dessa dagar, och så mycket energi jag hade har jag inte haft på riktigt länge. Väldigt utmattande och väldigt härligt.
Men jag hinner inte vila ut mig länge, för snart bär det iväg igen till Gotland och ett fullproppat Almedalen!
Men åh, vad jag kommer att sakna min symaskin och mina högtalare. 
 
 
 Dessa älskvärda bilder är tagna av Zandra, i hennes husbil. 
 

havspalats

Skrivet den 2014-06-23 klockan 16:57:00
Äntligen. Äntligen färdig med mitt livs första broderi (Obs, korsstygn på låg- och mellanstadiet räknas inte). 
Jag minns min mammas klasskompis examensutställning på HDK, där hon broderat som en hel värl i röd tråd på ett vitt tyg. Små små stygn som pappa förklarade tog en evighet att göra. Först hade jag varit skeptisk, då jag förknippade broderi med tråkiga tanter (en konstig världssyn jag hade som barn), men sen stod jag framför den länge och facinerad och glad tittade på alla de små små styngnen. 
 
Så sen dess har jag också velat brodera, och när jag hittade min broderiram i samma veva som Alicia visade upp dessa broderier satte jag igång, dock med världens prestationsångest. (Kolla in alla hennes broderier, de är otroligt vackra!) Men att brodera går så långsamt och prestationsångesten blev såsmåningom uttråkad och försvann, kvar blev jag, lyckligt sittandes i min manchesterfåtölj med nål och tråd i min hand, lyssnandes på En varg söker sin pod och Lilla drevet. 
 
 
Och jag insåg att en liten påse var precis vad jag behövde, inte fler väggdekorationer. 
Bland mina tygrester hittade jag ett prickigt tyg som blev baksida, och ett blommigt tyg som fick bli påsens foder. 
 
 
Och oanvända dragkedjor har jag gott om, eftersom jag älskar knappar mer än något annat och därför inte ens låter de finaste dragkedjorna komma till användning. Många har jag samlat på mig genom att sprätta upp gylfar och plagg som var slitna och trasiga, urvuxna eller som skulle göras om till något annat. Kasta aldrig ett plagg med en dragkedja i soptunnan! Den gamla duger minst lika bra som en ny, och hellre att det krävs lite jobb för att sprätta loss den än att slösa på resurser och låta någon annan tillverka en ny i en fabrik. 
 
Fodret något slarvigt gjort, men iallafall fastsytt för hand och dragkedjan likaså. 
 
 
 Nu är det bara att sätta igång igen, broderiramen får aldrig vara tom! 

Malmö - Budapest - Venedig - Malmö och allt däremellan

Skrivet den 2014-06-22 klockan 21:07:00
Åh, alla de stunder en stått i den kalla vinden och sålt kakor och varm äppelmust och fantiserat om resan som vi skulle göra i slutet av nian. Trots att det kändes evigheter långt bort fortsatte vi att kämpa. 

Och när resemålet kom på tal verkade våra drömmar om att åka tåg genom europa, till Budapest och Venedig alltför osannolika. Vi hade aldrig kunnat bestämma oss för en av städerna så vi tyckte att det att det var bäst att besöka båda två.

 I ett soligt Roskilde åt vi vår kvällsmat innan vi steg ombord på natttåget vårt mot Tysklands städer. Vi sträckte ut våra huvuden genom tågfönstrerna, ut mot det vitt skinande vattnet i stora bält och vinkade till männsikor som promenerade i närheten. Inget hade kunnat vara vackrare.
 
 
 
 
 
 
 
 
 När jag sedan suttit och spelat spel i timmar i en mysigt trång kupé la jag mig på min brits och såg gulbelysta tomma tågstationer fara förbi och stora ängsmarker där råddjuren strövade i dimman.


Och visst hade jag migrän, men vad gjorde det när jag blev bjuden på kaffe. Jag passade en kvinnas väska ett slag när hon skulle gå och köpa kaffe i restaurangvagnen, och när hon sedan kom tillbaka hade hon med sig två koppar dyrt tågkaffe. Tänk att människor kan vara så snälla och trevliga kl. 7 på morgonen efter en natt på ett krängande och gnisslande tåg. Vi hade en fin liten pratstund tiden innan det var dags att stiga av i Dresden.

 
 
 
Och ja, sen efter chokladcroassinter, mjukost på bröd i överflöd, berättande och historieundervisande om platserna tåget passerade och platserna vi såsmåningom skulle besöka drog tåget sakta in i Budapest. 24 timmar tidigare hade vi fortfarande varit hemma. 
 
Alla vackra hus, som stora och användbara konstverk överallt i staden med vackra skulpturer och snidade balkonger. Och all denna grafitti och allt klotter i så gott som varje port, varje gathörn.
 
 
 Lisa och Jag, Vinga var fotograf.
 
Vi levde som rikingar våra tre nätter i Budapest. Där kostar det så otroligt lite att äta ute, och ett hotell är inte mycket dyrare än ett hostel. 
 
På det vackraste och mest lyxiga caféet jag kikade in i, med ett tak som liknade en kyrka med målningar, hängande kristallkronor och guld i kanterna, var priserna något mindre än ett halvdyrt kafé här hemma. 
 
 
 
 
 Efter att våra fina lärare vänt oss ryggen gick en del av oss på upptäcktsfärd genom Budapest på egen hand. Någon fick den fina ideén att singla slant i varje gatuhörn om vilket håll vi skulle gå. Och vi hamnade faktiskt på väldigt fina gator, och behövde inte gå omkring i cirklar. Eller fina och fina, slitna hus och klotter överallt, men stämningen var skön, blommor och slingerväxter som vällde ut från balkongerna. Och där, mitt i en korsning hörde vi the sound of silence eka ut över gatorna, den avlägsna basen som lockade oss till sig. Spänningen steg och leendena blev större och större ju närmare vi kom. På parkens insida, bakom staketet, såg vi festivalscenen och den stora publiken. Pengen vi singlade styrde oss dit, och jag och Lisa kom fram till att vi visst ville att pengar skulle styra våra liv. Kapitaliiiism - Jaaa!
 
 
 
Musiken var ungersk och traditionell, med fiol, dragspel, gammaldags cylofon skapade bandet världsmysig stämmning och fick benen danssugna. Det var så himla fint att uppleva Budapest på det sättet. Vi tog den långa vägen hem till hotellet, genom de gamla judekvarteren och såg några sitta vid ett cafébord och spela saxofon och bestämmde oss för att vi nångång också ska göra det.  
 
 
 
 Den stora saluhallen.
 
 En fin liten installation på en husvägg. 
 
 
 
 
 
 Lisa utanför Terror Haza. 
 
 En del av oss badade också på ett gammalt badhus från medeltiden, minns inte vilket århundrade. Det var inte alla som diggade idén om nakenbad så de begav sig till ett annat badhus, men de missade verkligen någonting.
 
Badhuset var i sten, med stora valv och höga pelare. I mitten var den en stor kupol med små sexkantiga fönster med färgat glas i rött, blått, gult, grönt och kanske lila tillochmed. Där, rakt under kupolen, i den stora mittbassängen låg vi med det strilande ljuset rakt i ansiktet. Och runtom den runda mittpoolen fanns det olika tempererade små bassänger. Vattnet var fullt av mineraler, och kom från källor ur berget ovanför. Man kunde hela tiden känna en doft av svavel därinne.
Örtbastun var min favorit, en ångbastu med örter. Den botade våra små förkylningar för en stund, och en kände sig såpass frisk att en utan tvekan doppadde sig i den 12-gradiga poolen efteråt. Kan inte minnas att jag någonsin känt mig så ren. 
 
 Och sedan, efter tågfärd genom Wien och en stressig morgon när tåget gick sönder någonstans i Italien och ersattes av regionaltåg var vi äntligen i ett soligt Venedig. 
 
Venedig var verkligen den drömlika och idylliska staden som inte gör sig bättre i fantasin än i verkligheten. Hela Venedig är som en enda stor gågata, när sorlet från gatorna och restaurangernda dör bort blir det så tyst för trafiken finns inte där. Och en och en annan liten gondol gör ju inte så mycket väsen av sig. 

Inte ett enda nybyggt hus såg jag, hela staden är ett stort vackert museum. Och apropå museum var jag på guggenheimmuséet och blev kär i Max Ernsts konst. Jenny Holzers verk var också mycket starka.

 
 
 
Här står Tuva och Lisa med Karin Boyes stora diktsamling och försöker hitta Evighet, men det gick lika bra att citera den ur minnet när de inte fann den. Mysigt tidsfördriv i väntan på att bli insläppt på våra rum. 
 
 
 
 Jag, på markusplatsen.
 
 
 
 

Vi dukade varje dag upp stora festmåltider på platsborden på vandrarhemmets gård. Baugetter med olivolja, olika fina ostar, tomater, tapenade, kapris, oliver skulle nog inte kunna smaka bättre. 

 
 
  
 
Och så slutligen var vi på hemresa, denna gången gick tåget genom alperna i Italien och Österrike. Jag har drömt om att åka tåg just här sen jag och pappa planerade att åka här när jag var mindre, men att det var så vackert hade jag inte föreställt mig. Sorgligt, men ändå ett vackert slut på vår klassresa. 
 
 
 
 
Det känns som att mycket av mina pengar gick åt att köpa skavsårsplåster, men jag hittade mig en Veneziansk handgjord mask också. Ännu är den oanvänd, men förhoppningsvis inte så länge till...