Grafittifärger och solansikten

Skrivet den 2014-10-27 klockan 21:39:00
Skolan firade FN dagen med buller och bång. Efter en föreläsning om hållbart jordbruk fick min klass träffa några grafittikonstnärer från Sao Paolo i Brasilien. De har en musik och konstgrupp som heter Avante O Coletivo, och är just nu ute i Europa och uppträder, har utställningar och gör workshops. Sao Paolo är en rik stad, men trots det lever närapå en tredjedel av människorna där med slumliknande omständigheter. Istället för att barnen och ungdomarna ska hamna på gatan t.ex. efter skolan eller jobbet finns Avante O Coletivo där och de får ägna sig åt estetiska saker som grafitti och musik. (Kan hända att jag missuppfattat något, men jag tolkade det ungefär såhär.) 
 
 
 
 Några hade uppenbarligen hållt på med grafitti innan.!  
Temat för min grupp var 'Space'. En del målade flygande telefonkoisker, rymdskepp, planeter eller aliens, och jag gjorde en stor sol.  
 
Grafitti är inte något alla precis har tillgång till att pröva, och då blir det lite svårt att veta ifall en gillar det eller inte.  Och just grafitti är verkligen något då du måste prestera, genast och i storskalig form. Små verk är det lättare att byta ut, slänga, sudda ut eller liknande. Visserligen kan man alltid måla över om en har tillräckligt med färg. Fast som ledarna för workshopen sa så fint, att det inte finns några fel. - och då kan en ju heller aldrig misslyckas. Bra inställning till skapande! 
 
Dagen var fullspäckad med mycket mer härligheter, som konserter, föreläsning, små uppträdanden i matsalen, en film och ljud installation och annat. En av de nominerade till World's Children's Prize, Indira Ranamagar från Nepal, var där med sin dotter och en av de barn hon hjälpt ut ur fängelset där de hamnat med sina föräldrar eftersom att ingen annan kan ta hand om dem. Ofta är föräldrarna inte ens medvetna om varför de sitter i fängelse, de är fattiga och har blivit satta i fängelse för någon annans brott, medans de riktigt kriminella går lösa. Hon var väldigt inspirerande och allt var väldigt rörande. Mot slutet lärde det mindre barnet alla i publiken säga "mitt namn är... " och Indiras dotter sjöng introt till Nina Simone's Feeling Good helt underbart vackert. 
 
Det gråtande, eller smältande solansiktet. 
  
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail-adress : (publiceras inte)

URL/Bloggadress:

Kommentar: