Malmö - Budapest - Venedig - Malmö och allt däremellan

Skrivet den 2014-06-22 klockan 21:07:00
Åh, alla de stunder en stått i den kalla vinden och sålt kakor och varm äppelmust och fantiserat om resan som vi skulle göra i slutet av nian. Trots att det kändes evigheter långt bort fortsatte vi att kämpa. 

Och när resemålet kom på tal verkade våra drömmar om att åka tåg genom europa, till Budapest och Venedig alltför osannolika. Vi hade aldrig kunnat bestämma oss för en av städerna så vi tyckte att det att det var bäst att besöka båda två.

 I ett soligt Roskilde åt vi vår kvällsmat innan vi steg ombord på natttåget vårt mot Tysklands städer. Vi sträckte ut våra huvuden genom tågfönstrerna, ut mot det vitt skinande vattnet i stora bält och vinkade till männsikor som promenerade i närheten. Inget hade kunnat vara vackrare.
 
 
 
 
 
 
 
 
 När jag sedan suttit och spelat spel i timmar i en mysigt trång kupé la jag mig på min brits och såg gulbelysta tomma tågstationer fara förbi och stora ängsmarker där råddjuren strövade i dimman.


Och visst hade jag migrän, men vad gjorde det när jag blev bjuden på kaffe. Jag passade en kvinnas väska ett slag när hon skulle gå och köpa kaffe i restaurangvagnen, och när hon sedan kom tillbaka hade hon med sig två koppar dyrt tågkaffe. Tänk att människor kan vara så snälla och trevliga kl. 7 på morgonen efter en natt på ett krängande och gnisslande tåg. Vi hade en fin liten pratstund tiden innan det var dags att stiga av i Dresden.

 
 
 
Och ja, sen efter chokladcroassinter, mjukost på bröd i överflöd, berättande och historieundervisande om platserna tåget passerade och platserna vi såsmåningom skulle besöka drog tåget sakta in i Budapest. 24 timmar tidigare hade vi fortfarande varit hemma. 
 
Alla vackra hus, som stora och användbara konstverk överallt i staden med vackra skulpturer och snidade balkonger. Och all denna grafitti och allt klotter i så gott som varje port, varje gathörn.
 
 
 Lisa och Jag, Vinga var fotograf.
 
Vi levde som rikingar våra tre nätter i Budapest. Där kostar det så otroligt lite att äta ute, och ett hotell är inte mycket dyrare än ett hostel. 
 
På det vackraste och mest lyxiga caféet jag kikade in i, med ett tak som liknade en kyrka med målningar, hängande kristallkronor och guld i kanterna, var priserna något mindre än ett halvdyrt kafé här hemma. 
 
 
 
 
 Efter att våra fina lärare vänt oss ryggen gick en del av oss på upptäcktsfärd genom Budapest på egen hand. Någon fick den fina ideén att singla slant i varje gatuhörn om vilket håll vi skulle gå. Och vi hamnade faktiskt på väldigt fina gator, och behövde inte gå omkring i cirklar. Eller fina och fina, slitna hus och klotter överallt, men stämningen var skön, blommor och slingerväxter som vällde ut från balkongerna. Och där, mitt i en korsning hörde vi the sound of silence eka ut över gatorna, den avlägsna basen som lockade oss till sig. Spänningen steg och leendena blev större och större ju närmare vi kom. På parkens insida, bakom staketet, såg vi festivalscenen och den stora publiken. Pengen vi singlade styrde oss dit, och jag och Lisa kom fram till att vi visst ville att pengar skulle styra våra liv. Kapitaliiiism - Jaaa!
 
 
 
Musiken var ungersk och traditionell, med fiol, dragspel, gammaldags cylofon skapade bandet världsmysig stämmning och fick benen danssugna. Det var så himla fint att uppleva Budapest på det sättet. Vi tog den långa vägen hem till hotellet, genom de gamla judekvarteren och såg några sitta vid ett cafébord och spela saxofon och bestämmde oss för att vi nångång också ska göra det.  
 
 
 
 Den stora saluhallen.
 
 En fin liten installation på en husvägg. 
 
 
 
 
 
 Lisa utanför Terror Haza. 
 
 En del av oss badade också på ett gammalt badhus från medeltiden, minns inte vilket århundrade. Det var inte alla som diggade idén om nakenbad så de begav sig till ett annat badhus, men de missade verkligen någonting.
 
Badhuset var i sten, med stora valv och höga pelare. I mitten var den en stor kupol med små sexkantiga fönster med färgat glas i rött, blått, gult, grönt och kanske lila tillochmed. Där, rakt under kupolen, i den stora mittbassängen låg vi med det strilande ljuset rakt i ansiktet. Och runtom den runda mittpoolen fanns det olika tempererade små bassänger. Vattnet var fullt av mineraler, och kom från källor ur berget ovanför. Man kunde hela tiden känna en doft av svavel därinne.
Örtbastun var min favorit, en ångbastu med örter. Den botade våra små förkylningar för en stund, och en kände sig såpass frisk att en utan tvekan doppadde sig i den 12-gradiga poolen efteråt. Kan inte minnas att jag någonsin känt mig så ren. 
 
 Och sedan, efter tågfärd genom Wien och en stressig morgon när tåget gick sönder någonstans i Italien och ersattes av regionaltåg var vi äntligen i ett soligt Venedig. 
 
Venedig var verkligen den drömlika och idylliska staden som inte gör sig bättre i fantasin än i verkligheten. Hela Venedig är som en enda stor gågata, när sorlet från gatorna och restaurangernda dör bort blir det så tyst för trafiken finns inte där. Och en och en annan liten gondol gör ju inte så mycket väsen av sig. 

Inte ett enda nybyggt hus såg jag, hela staden är ett stort vackert museum. Och apropå museum var jag på guggenheimmuséet och blev kär i Max Ernsts konst. Jenny Holzers verk var också mycket starka.

 
 
 
Här står Tuva och Lisa med Karin Boyes stora diktsamling och försöker hitta Evighet, men det gick lika bra att citera den ur minnet när de inte fann den. Mysigt tidsfördriv i väntan på att bli insläppt på våra rum. 
 
 
 
 Jag, på markusplatsen.
 
 
 
 

Vi dukade varje dag upp stora festmåltider på platsborden på vandrarhemmets gård. Baugetter med olivolja, olika fina ostar, tomater, tapenade, kapris, oliver skulle nog inte kunna smaka bättre. 

 
 
  
 
Och så slutligen var vi på hemresa, denna gången gick tåget genom alperna i Italien och Österrike. Jag har drömt om att åka tåg just här sen jag och pappa planerade att åka här när jag var mindre, men att det var så vackert hade jag inte föreställt mig. Sorgligt, men ändå ett vackert slut på vår klassresa. 
 
 
 
 
Det känns som att mycket av mina pengar gick åt att köpa skavsårsplåster, men jag hittade mig en Veneziansk handgjord mask också. Ännu är den oanvänd, men förhoppningsvis inte så länge till...
 
 

Nu vet jag lite mer om Lissabon

Skrivet den 2013-11-13 klockan 17:25:00
 
 
 Nu vet jag lite mer om Lissabon. Men det finns mycket mer att upptäcka där än.                                                  Jag åkte dit för att praoa och för att umgås med mostern min som har bott där i mer än tio år. Hennes kille som jobbar som fotograf för AP (associated press) som jag skulle praktisera hos skickades iväg till madrid just den veckan för att jobba. Men det löste sig, och jag fick vara med hans kollega som jobbar som videojournalist, hennes namn var Yessica. 
 
 
Jag flög genom en rosa soluppgång och ritade flygplansstreck på himlen. Kan inte låta bli att tänka att det säkert finns något litet barn som pekar upp mot himlen när de ser oss dra förbi. Eller som får lov att önska sig något när flygplansstrecken korsar i varandra. 
 
 
Jag har aldrig någonsin ätit så mycket kakor som under veckan i Lissabon. Från denna stund kallar jag min moster för min kakmoster. Jag är kakmonstret. Kaffemoster och kaffemonster funkar också...
Fulla med kakor och kaffe vandrade vi omkring i kastanjerök bland kakelklädda husväggar med vackra mönster i starka färger och stora väggar med gatu konst.
 
 
 
Vi tillbringade en kväll vid havet, samma kväll som det hölls en stor konsert i stan för att hylla Lou Reed som vi aldrig gick på sorgligt nog. Fast vi var ju ganska trötta, så just då kändes det ju skönt att inte ge sig ut. Gittarmusiken ekade över torget och människor matade och fotograferade fåglarna i solnedgången. Klyshigt och vackert, jag vet. 
 
 
 
 
Människorna var arga och konstnärliga och landet i ekonomisk kris. Det står ungefär: Regeringen köpte en u-båt därför att landet höll på att drunkna. Som ni som kan spanska nog kunde gissa. Känner inte till hela historien, men det är iallfall sant att de satsade pengarna på att köpa en u-båt. 
 
 
Ätit fisk i alla former på restauranger och små matställen, gått på bio när de visade Woody Allens nya film Blue Jasmine som inte går att se i Sverige ännu. En dag vandrade vi på museum efter museum tills en husbil som parkerat på spårvagnsspåret satte stopp för oss. Tillslut efter att ha väntat hoppfullt och tålmodigt en lång stund insåg vi att det var dags att kliva av. Det var tur, för när vi var påväg hem senare på kvällen stod vagnen fortfarande kvar...
 
 
 
 
Jag letade upp två second hand butiker, men det var inget för mig där just då. Det kan jag ägna mig åt en annan gång. Precis som gatan där det nästan bara fanns massvis av små sy butiker som jag knappt heller hann se in i. Nu var jag där för att jobba! 
Fast det blev ganska långa sovmorgnar då jag tog tunnelbanan till min mosters kontor lite senare på förmiddagen så att vi kunde ta en kaffe eller äta lunch tillsammans. 
 
 
Yessica var fantastiskt bra att vara med, och självklart lärde jag mig supermycket av henne. Både när vi var ute och jobbade och hur det fungerar med allt byråkratiskt arbete. Och såklart att prata engelska med henne, vi tänkte att jag skulle prata spanska med henne också eftersom hon var från Argentina men det blev inte så mycket av det. Engelskan fanns ju som alternativ så ni förstår... 
 
 
Allt får inte plats i ett inlägg så det kommer mera. Mycket mera. Nu ska jag flytta!